Förvirring

Kloktok är lika förvirrad som en fjärt i en korgstol… Ser jag förvirrad ut beror det på att jag tänker. Så snart en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det för intuition.

Min intuition säger mig att jag behöver göra planer för mitt liv men av rädsla för att göra fel val så har jag stannat på stället… En känsla av att bensinen är slut dyker upp. Det kostar på att vara motor åt andra! Men mitt eget driv har drivit bort? Jag kallas stark men vill vara svag fast jag hinner inte nu! Kanske finns det några droppar kvar i reservtanken? Jag behöver komma fram till rondellen för att ta en ny väg och utforska den… Framåt! Stå inte still…

Fridens liljor.

Sill och strömming

Är egentligen namn på samma sak, men det låter ju knas att ”April, april din dumma strömming. Jag kan lura dig är min bedömning”. Ja, det rimmar ju inte ens!;P

Fast här läser jag om att det är ett kungligt påbud från 1500-talet som gör gällande att sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten ska kallas strömming.

Själv brukar Kloktok inte luras på första april men minns ett försök från när jag var 7 år. Då gick jag in till mina föräldrar och sa att kattfröken hade fött ungar. 10 stycken! Mina föräldrar blev mycket förvånade och hade inte anat att katten var dräktig och det hade hon ju heller inte varit… Å jag kunde ju inet hålla mig för skratt:-)

HA en bra dag och om ni tänkt luras, nöj er då med en eller annan vit lögn eller gör någon glad med telefonlur… Fridens liljor!

Dålig koll…

Sitter här och läser om att när Panamakanalen stod klar 1914 så skickade den amerikanske utrikesministern Jennings-Bryan en inbjudan till det kustlösa alplandet Schweiz att sända ett fartyg till invigningen. Kloktok funderar just på vad Schweiz skickade?!! En kartbok kanske?:P

Sköt om er & varandra! Fridens liljor

I backspegeln

Här skrev jag om min tillbakablick på år 1988. Betygen var ju inga höjdare av olika anledningar… På sommaren skulle jag vara tvungen att läsa fysik och konstruktion för att kunna bli uppflyttad till årskurs fyra på teknisk linje. Jag satt med skolböckerna några dagar och led efter hemkomsten från sommarpraktiken. Men kunde inte motivera mig själv. Skulle jag sitta hela sommaren med näsan i böckerna för att ändå misslyckas var min tanke… Vilket slöseri med tid! Bättre att försöka njuta av att vara ledig…

Så var det då dags för höstterminens början. Jag hade fått brev hem om att jag skulle kontaka konstruktionsläraren för att komma överens om tentamenstillfälle. Men han fanns inte på skolan. Han var spårlöst borta! Det var ingen som visste var han var, det var allmänt rörigt och min klass skulle få en ny lärare. Jag tog upp det här med att jag visst skulle tenta men den nye läraren svarade att han hade ju ingen aning om vad jag presterat tidigare och under rådande omständigheter så kunde han inte avgöra om jag vare sig försämrat mig eller förbättrat mig. Så han såg ingen mening med att jag skulle tenta. Jag fick börja som vanligt och slapp gå om ett läsår! :-)

Vart hade då den andre läraren tagit vägen? Ett rykte sa att han satt häktad i Polen. Misstänkt för att ha smugglat videoapparater. Det kan vara sant, men det mer troliga är att han haft en rejäl sommarfylla. Tyvärr så hade han allvarliga spritproblem och var väl inte direkt så fräsch på lektionerna. Men han var grymt duktig på det här med konstruktion, men desto sämre på att kunna förmedla det. Åtminstone till en elev som jag…

Ha en bra dag! Fridens liljor

Tummen upp

Jag skrev ju HÄR om när jag fick en 4mm stålflis in i handen och tänkte skriva lite mer om hur det gick till att få ut den.

Vid det första sjukhusbesöket bedyrade läkaren att flisen skulle komma att kapslas in i bindväv och stanna där den var, någon millimeter från benet i tummen ganska nära den nedre tumleden. Så jag skulle inte känna av några problem från flisen i framtiden. Lät ju bra!

Efter ungefär tre månader började det kännas obehagligt när jag använde handen till att greppa med. Testade med en stark magnet och såg då att skinnet reste sig och anade att det var flisen som var ute på vandring… Jag var till företagssköterskan och bad henne ta ut flisen men det ville hon inte eftersom hon menade att det skulle blöda kraftigt i det bulliga området vid tummens början om man skar i det.

Blev remitterad vidare och fick tid hos en läkare och var där halv 8 på morgonen. Han var ortoped och tyckte att det väl inte skulle vara så svårt att få ut en sådan liten flis, så han gav mig bedövning i armen och skar… Å som det började blöda! Han grävde och grävde men hittade ingen flis. Han höll på i ungefär en och en halv timme och började bli märkbart stressad och irriterad. Så avbröt han och sa att var nödvändigt för mig att gå upp till röntgen och be om att de tog två plåtar. En bild uppifrån och en från sidan. Han sydde ihop såret och så knatade jag iväg till röntgenavdelningen och satt där en bra stund innan jag fick komma in.  Jag fick mina bilder, tog med dem och återvände till ortopeden.

Okej, nu visste läkaren var flisen var lokaliserad! Men nu var han vis av erfarenhet och tänkte snöra av blodflödet i armen med hjälp av en blodtrycksmanchett. Alla ni som någon gång tagit blodtrycket vet hur det känns när blodflötet blir avsnörpt…
Så jag fick ännu mer bedövning, armen avsnörpt och så satte han igång och skar igen. Å grävde, å grävde, å petade å grävde. Men ingen flis fick han fatt!  Sköterskan som var med bad läkaren att han skulle avbryta men han gav sig inte. Jag fick pausa lite och blodtrycksmanchettens tryck släpptes, för att sedan snörpas åt igen för ett nytt försök med mera gräv och pet. Ingen flis. En ny paus och ytterligare en avsnörpning av blodflödet.

Nu hade dagen redan övergått till att bli eftermiddag och sköterskan krävde nu av läkaren att han skulle avbryta. Så han gjorde det och sydde ihop såret och ringde stressat till en kollega på kirurgen och sa att det ”kört ihop sig” och undrade om de kunde ta in en patient mellan två stora operationer.

Sköterskan följde mig till kirurgen och undrade om det var någon som jag ville ringa. Jag ringde hem till mamma och sa att jag nu var på väg till operation. Stackars mamma! Hon fattade inte vad som hänt och blev säkert mycket orolig!

På kirurgen så fick jag klä av mig, tvätta mig så stor jag var med Hibiskrub och ikläda mig en sådan där operationsskjorta utan bakdel och sådana där urfula operationsstrumpor… Sedan fick ja lägga mig i en sjukhussäng och vänta. Runt mig fanns människor som började vakna upp efter diverse större operationer. Det var jämmer, skrik och allmänt kaotiskt. Å där låg jag för att jag hade en flis i tummen! Kändes lite futtigt i jämförelse…

Jag rullades in i operationssalen och tyckte det var pinsamt att jag inte ens fick kliva från sängen till britsen, men ”de hade sina rutiner”. Sköterskan som hade koll på mina värden undrade när jag senast ätit. Det var i morse vid klockan sex svarade jag. Å nu var klockan lite över 17 på eftermiddagen. Då förstod hon varför mina värden var så låga och om detta drog ut på tiden så skulle hon sätta dropp på mig.

Näe! Inte det också tänkte jag uppgivet…
Så ännu en gång snörptes blodflödet i armen av med en blodtrycksmanchett, ny bedövning las men till sin hjälp för att lokalisera flisen hade kirurgen en tv-monitor. Detta tekniska underverk underlättade ingreppet en hel del!

Det tog 10 minuter för kirurgen att få ut flisen och ingen var gladare än jag!
Jag blev körd till uppvaket och bjöds där på de godaste mackor och juice som jag någonsin ätit i hela mitt liv! Då var klockan kvart i 6 på kvällen…

Så kan det gå!

Ha en fortsatt bra dag! Fridens liljor

Trygghet

När jag tänker på min egen barndom så minns jag oftast de soliga dagarna och mammas nybakade bullar som jag fick äta så många jag ville av ihop med svartvinbärssaft. Ja, en gång blev väl inte bullarna ämnade för de som det var tänkt! Mamma lämnade köket för ett kort ögonblick. Grannens hund kom då in i köket och där fanns ju även en liten Kloktok på cirkus 3 år och en hel del bullplåtar på avsvalning. 

Kloktok tyckte redan som liten mycket om djur och anade att hunden var hungrig så jag satte helt sonika igång med att kasta bullar ner till hunden som glatt slukade dem så hela de var emedan jag skrattade förtjust. Jag tror mamma återkom till köket då hon hörde mina förtjusta skratt. Då hade jag hunnit mata mer än en halv plåt med bullar till hunden. Jag har senare fått berättat för mig att hunden blev grymt dålig i magen på natten sedan. Rena rama gaskammaren!;-)

Alla barn minns inte något solsken sin barndom… Nedanstående rader har jag ”adopterat” från Vickes blogg.

Många barn på vår planet,
sitter och lider i tysthet.
Om ni tänder hoppets låga,
och sätter er in i barnens plåga.
Då kanske ni förstår,
att detta är något som oss alla angår.

Inget barn ska behöva lida,
och i tysthet kvida.
Vi har alla ett ansvar,
och vi måste ta det på allvar.
©Vicke

Sköt om er & varandra! Fridens liljor

En rejäl påskbrasa

Härom kvällen tog jag en tur med hundarna och blev rejält uppskrämd. Jag såg eldsflammor spela mellan träden från grannens stall. Jag hörde skrik och högljudda, upprörda röster på håll och en och annan knall som av pistolskott.

I min hjärna spelades upp de mest hemska senarion upp om att granngubben blivit galen, haft ihjäl alla hästar och sin familj och sedan tänt på. Sedan tänkte jag mer rationellt  att det kunde tagit eld i stallet och att knallarna jag hörde kom från elden som fick fäste. Jag tog mig närmare för att se hur det var ställt.

Såg då att grannen lagt upp en jättestor skräphög ungefär 5 meter från stallet och det brann rejält i den. Kloktok förundrades över hur någon kan vara så korkad. Ja, jag kände mig korkad över att jag inte insett att jag har en korkad granne! Fast jag var mycket glad över att det just denna kväll inte började blåsa…

Fridens liljor.

Påskstress?

Det har ju varit en mild vinter och många bilister hade visst redan bytt till sommardäck innan våren så snöpligt övergick till att bli vinter. Det märkte jag idag när jag nödgades ut i snöröken. Men trafiken flöt fram i makligt tempo så det var inga större problem.

På min hemfärd närmade jag mig ett trafikljus men det hann bli grönt innan jag kom fram. Framför mig åkte bland annat en långtradare. Jag ökade avståndet till denna eftersom detta stora fordon rörde upp en hel del snörök efter sig. Döm av min förvåning när jag ser att det framför långtradaren kör två personbilar. Den första bilen kör under tillåten hastighet och den andra bilen kläms liksom mellan denna bil och långtradaren som inte håller något större avstånd till bilarna framför. Förmodligen blir bilisten stressad av att ha en långtradare så tätt inpå så föraren kör om den framförvarande bilen. I en kurva ser jag att långtradaren minskat sitt avstånd ytterligare till den bil som ligger framför och fortfarande kör under tillåten hastighet. Från håll ser det faktiskt ut som långtradaren skjuter på bilen framför och plötsligt… Tradaren börjar köra om! Å jag ser att det kommer mötande trafik!

Ni kan inte ana hur nära detta var att bli en katastrof! Med mindre än en meter till godo lyckas tradaren pressa sig in framför bilen den körde om… Jag blev skraj och sedan förbannad! Okej att det finns nötter till civila bilister men yrkesförare borde väl veta bättre och att anpassa hastigheten efter rådande väglag?!! Borde ju vara en självklarhet när man framför tunga fordon tycker Kloktok…

Sköt om er & varandra! Ta det lugnt i påsktrafiken… Fridens liljor.

Beröm

Sweet Annie skrev en kommentar i min AB-blogg om att hon hade en lärare i arbetspsykologi som konstaterat att 90 procent av allt beröm som vi får under hela vårt liv, får vi före 2 års ålder…

Det tyckte jag var mycket tänkvärt! Undrar just varför ”vi” slutar att ge beröm… Är det kanske jantelagen som lever kvar, som ska inpräntas så att vi inte ska tro att vi är förmer än någon annan? Att bli bekräftad är ett behov som inte minskar med stigande ålder. Dessutom kostar det ju inget att ge någon beröm, ett vänligt ord förmår mycket! Även en tre åring behöver mycket beröm… Kanske inte så konstigt egentligen att den så kallade 3- års trotsen finns då om 10% beröm ska fördelas ut på resten av livet?

Önskar er alla en lugn och avkopplande påsk!

Sköt om er & varandra! Fridens liljor.
 

Tänka utan att döma

Uttrycket, att tänka är så besvärligt att många föredrar att döma, hoppas jag verkligen inte gäller för fotbollsdomare!;-)

Ha en fortsatt bra dag! Fridens liljor